Paola gör filmdebut – som rumpnisse i Ronja Rövardotter

Mitt i det vilda och mystiska landskapet i den svenska naturen, där mossiga stenar och täta skogar smyger in i varandra, gör en lokal stjärna sin debut på filmhimlen. Paola Ryttar har tagit steget från teaterscenen till att göra film. Och det är inte vilken roll som helst hon fått – Paola är rösten till flera rumpnissar i nytolkningen av Ronja Rövardotter som har premiär på Netflix i dagarna.

— Det är nog det jag kommer vara mest stolt över i resten av mitt liv, att man har fått vara rumpnisse i Ronja, skrattar Paola med glimten i ögat.

Ändå är det tydligt att hon menar allvar. Hon sitter vid köksbordet i sitt hem som hon delar med sin mor och sina två barn, sjuåriga Zion och femåringen Awa.  Det är samma hus som hon själv växte upp i och än ser en hel del ut som det gjorde när hon var liten. Men inte länge till. Huset ska renoveras och just idag lägger hantverkaren matta i vardagsrummet.

— Också att det är Ronja. För jag står så mycket för vad Ronja handlar om. Om att gå sin egen väg, tro på det man gör, även fast det är läskigt. Hela budskapet är ju bara ’Yes!’, lägger hon till.

Budskapet i Astrid Lindgrens böcker är också tidlöst. Paola läste sagorna och såg på filmerna när hon själv var barn. Vildvittrornas skri, liksom rumpnissarnas ”Varför då då” i filmen om Ronja Rövardotter från 1984 är röster som etsat sig fast på en hel generations hjärnhinna. Nu ska gangnsingen Paola föra det vidare till nästa.

— Det är faktiskt läskigt också, jag tycker det. Hur det ska tas emot? frågar hon sig.

— Jag tycker att det är viktigt och bra med en ny tolkning av Ronja för den nya generationen, för att hålla Astrid Lindgren fortsatt levande.

Serien är dock inte en nytolkning av den gamla filmen, utan av boken. Den är många timmar längre än vad som får plats i en spelfilm och det har gjort det möjligt att djupdyka i flera av karaktärerna. Även rumpnissarna kommer få större utrymme än tidigare. Men det var inte rollen som rumpnisse som Paola först sökte. Hon ville vara grådvärg, och det skulle visa sig att hennes längd skulle bli nyckeln till rollsättarens hjärta.

— Det är jättesvårt att hitta vuxna människor som är under 150 centimeter. Jag är 143 centimeter. Och en halv, lägger hon till med eftertryck.

Och ett skratt.

När Paola väl skickat sin ansökan blev de genast intresserade av henne och hon fick åka på en workshop i Stockholm tillsammans med åtta andra grådvärgar och en koreograf. Då visste hon ännu inte om hon var antagen eller inte, men väl på plats stod det klart hon att hon var med.

— Vi dansade ju nonstop, och mycket improvisation. Det var mycket att ta in, jätteläskigt. Men vi hade jättekul!

Det skulle snart visa sig att Paola inte var den enda gagnsingen i produktionen. Kort efter att hon blev antagen blev hon kontaktad av en gammal vän. Johanna Nyström, även hon från Gagnef alltså, var nämligen regiassistent på inspelningarna. Kort därefter fick Paola frågan om hon kunde tänka sig provspela för rumpnisse.

— ­Jag bara: JA!

Vid sin sida hade hon sonen Zion som hela tiden intresserat sig för vad mamma pysslade med. Han tycker om sagan om Ronja och kommer få följa med till Stockholm på helgens förhandsvisning.

— Awa har inte varit intresserad alls. Men Zion var med mig här vid köksbordet när jag tragglade repliker. Så sade han: ’Nu tycker jag du skickar det där mamma, det blir bra’.

Det hela skulle leda till en omvälvande upplevelse. Snart befann sig Paola i en studio i Stockholm där hon spelade in sina ”Varför då då” till rumpnissarnas scener. Sedan bar det av till en magiskt vacker natur med grön mossa och tät skog. Där var bara Ronja och grådvärgarna — och ett hundratal människor i produktionen.

— Det var kameror precis överallt, det var kanske hundra personer som stod runtom en,  i filmen ser man ju bara de som är med. Det är en sådan jäkla apparat kring det där, berättar hon.

På plats fanns, förutom de som var inblandade i själva produktionen, sjukpersonal, chaufförer, cateringpersonal och folk som stod redo med värmefilt till kalla grådvärgar.

— På en teaterscen får man feedback direkt från publiken – jag är van vid det. Film var läskigare. Det här måste klaffa på sekunden. Du ska titta rätt, du ska gå rätt.

Nu när du testat både grådvärg och rumpnisse – var det stor skillnad?

— Jättestor skillnad. Som jag tänker det så speglar det Ronjas känslor, när hon kommer ut i skogen och är helt ensam. Annars är ju grådvärgarna ofarliga. Vad står de för egentligen? Varför skrämmer de henne? Det är ju så klart en tolkningsfråga. Men så är det för alla människor när de ska ut i livet: det är läskigt.

Paola har lång erfarenhet av musik och teater sedan hon började på Gagnefs Kulturskola redan vid sju års ålder. Sedan dess har hon varit aktiv i allt från Gagnefs Amatörteater till Leksand Kulturskola och Borlänges kammarkör. Och även om teaterscenen varit en fristad som givit henne en både lekfullhet och en och annan kick så lockar också filmvärlden nu när dörren står på glänt.

Det är inte så att du tar ditt pick och pack nu och flyttar till Stockholm, eller Hollywood för den delen?

— Aldrig i livet! Nej, nu bygger jag mitt hus här och här ska jag dö. Jag älskar att åka till Stockholm, men jag är så rotad här. Så nej, nej, nej.

Men även om det inte står Hollywood i kikarsiktet så kan Paola tänka sig göra mer film i framtiden, och gärna fler Astrid Lindgren sagor.

— Den här resan har ju varit typ en Ronja-resa för mig liksom, man var livrädd men man gjorde det ändå och det gick bra och det blev mer än jag trodde.

Den första säsongen av serien Ronja Rövardotter har premiär den 28 mars.