”Jag vet att många tänker: ’gu vad han fläker ut sig, som skriver bara om hur mycket sex han har.'”

Författaren från Dala-Järna har gått en lång väg från mobbad tonåring till hyllad krönikör och författare. Han använder sina erfarenheter för att inspirera andra att våga vara sig själva. Nu är han nominerad till Gagnefs kulturpris. 

När den snart 33-åriga Backolars Johan Hermansson berättar om sin uppväxt i Dala-Järna, är det en historia som griper tag om hjärtat. Hans skoltid präglades av utanförskap och mobbning – en känsla av att aldrig passa in. Redan som sjuåring kände han att han inte var som sina jämnåriga killkompisar. Han kände sig annorlunda och konstig. Och känslan skulle hålla i sig under hela Johans skoltid.

— Min mormor var ett fantastiskt stöd. Hon sade till mig: ”I fantasin är allting möjligt.” Jag började skriva sagor och berättelser.

Johan fortsatte mobbas – och han fortsatte skriva. Under hela sin skolgång vilade han i sina sagor och berättelser, och som tolvåring bestämde han sig för att bli författare.

— Jag tänkte att jag aldrig kommer kunna förändra mig själv. Men om jag lägger ner tid på att skriva varje dag så kommer jag bli bättre på det. Sen hade jag ju få vänner – men jag hade mycket tid istället.

Och den färdigheten har Johan verkligen haft nytta av. Idag skriver han böcker på löpande band och försörjer sig på skrivandet. Sedan debuten 2019 har han publicerat hela 17 böcker, och han har sin disciplinerade skrivrutin att tacka för det. Han är bra på att förvandla ett blankt dokument till ett fullt av levande miljöbeskrivningar och inre dialoger. För Johan är författarskapet en dröm som gått i uppfyllelse – en dröm som den tolvåringen från Dala-Järna aldrig kunde våga hoppas på.
Men vägen hit har varit allt annat än spikrak. Bekymren med att bli accepterad för den han verkligen var fortsatte även under högstadiet och gymnasiet. I korridorerna skrattade jämnåriga klasskompisar åt saker som var ”homo” eller ”sådana där” – med undertonen att homosexualitet var någonting äckligt och främmande. Det gjorde inte Johans liv enklare, eftersom han visste att han själv var homosexuell.

— Jag kände mig totalt fångad i min egen kropp. Jag var så begränsad och jag pratade aldrig med någon om det. Samtidigt växte ett enormt självhat både över att jag var ”fel”, men också över att jag tyckte jag var feg. Att jag inte stod upp för mig själv, berättar Johan om de smärtsamma åren.

Vad skulle alla säga när de insåg att han hade ljugit om vem han verkligen var? Varför hade han inte varit modigare och sagt som det var, tidigare? Det var frågor som cirkulerade i hans huvud, i och med att åren gick.
Johan var 22 år gammal när han till slut hade fått nog. Han insåg att han hade ett val att göra: Antingen skulle han ta sitt eget liv eller så skulle han börja leva, sann mot sig själv. Tack och lov valde han det sistnämnda.

— Det var som att jag återfötts. Det var den känslan jag hade. Sedan den dagen bestämde jag mig för att aldrig be om ursäkt för att jag var den jag var, berättar han.

Han flyttade till Lund snart därefter och när han klev av tåget och satte foten på perrongen så slogs han av en enorm känsla av frihet. I Lund var det Johan själv som var det oskrivna bladet – här kunde han bestämma själv vem han var, utan att behöva ta hänsyn till alla förutfattade meningar hemma i Dala-Järna. Han skrev, började dejta och gav föreläsningar.

— Jag var verkligen på botten, och det är någonting som inget barn ska behöva känna. Det är ganska hemskt när man tänker på det, och det är otroligt viktigt att vi gör allt vi kan för de barn som växer upp idag. Mitt stora syfte idag är att använda min röst till det, säger han.

Förutom att skriva på sin bokserie om dalkullan Silje, har Backolars Johan Hermansson idag många järn i elden. Sedan en tid tillbaka skriver han krönikor för QX – ett magasin med utpräglad storstadsprofil som får en dos av landsbygden när Johan skriver. Sedan några år tillbaka är han bosatt i Björbo, där han kan njuta av lugnet, fri från storstadens distraktioner.

Många människor drömmer om att bli författare. Hur är det att faktiskt ha nått dit?

— Jag tänker på det då och då, och det känns så osannolikt. Jag, som inte ens vågade räcka upp handen – jag var konstant rädd för att mobbarna skulle få någonting mer att kommentera. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag skulle kunna bli författare.

Dessutom är han aktuell med en sprillans ny podd (Säg mig – En podd om människor) och en historisk roman som baseras på Johans egen släkt – däribland hans älskade mormor. Hon gick bort 2023, 85 år gammal, och det skulle påverka Johan på djupet. Han tänker fortfarande på henne varje dag.

— Det var verkligen fruktansvärt. Då kom många mörka tankar tillbaka. Det blev som att hela världen rubbades. Jag tänker på mormor varje dag och har väldigt svårt att förstå att hon är borta.

Även den här gången vilar han från sorgen i texterna. Genom att skriva om sin mormor håller han henne nära – han vet vad hon skulle tycka och säga om varje kapitel han skriver.

— Det är det som är så fantastiskt med skrivandet: det är både förlösande och tröstande. Det blir som en förlängning av henne, ett sätt att ha henne kvar, berättar han.

Året som krönikör på magasinet QX har också varit omvälvande och prövande, på sitt sätt. Johan skriver självutlämnande om sexualitet och dejting, och det är inte utan att det provocerar någon.

— Jag vet att många tänker: ’gu vad han fläker ut sig, som skriver bara om hur mycket sex han har.’ Men det finns en tanke bakom det. Jag vill inte att vi ska skämmas över hur vi lever vårt liv, och jag känner att jag har något att kämpa för – för andras skull. Jag är övertygad om att det är viktigt, och att det fyller en funktion. Jag vill aldrig mer be om ursäkt för att jag ska vara jag.

Och hans budskap verkar väcka nyfikenhet hos många – hans krönikor är ofta veckans mest lästa på sajten, och kanske beror det på hur utlämnande han skriver.

— Min första dröm var att leva. Min andra dröm var att bli utgiven författare.
Det är många som bär på samma dröm. Vad kan du ge för tips till den som drömmer om att skriva en bok?

— Vill man skriva en bok så fixar man det. Våga ta hjälp, och lyssna på kritik – få feedback. Man lär så länge man skriver, så det är bara att börja skriva.

Din första dröm var att leva. Vad vill du säga till dem som läser det här, som känner att de är på botten, just nu?

— Det är just det – att prata. Och det var just det som jag inte gjorde. Jag höll allting inom mig och gav ingen annan möjlighet att hjälpa mig ur det. Det är därför jag berättar min historia – jag tycker vi ska kunna prata om allt: självmord, sexualitet, dejting. Jag ser bara fördelar med att vi vågar öppna oss. Man tror inte det när man är på botten – men det finns alltid hjälp att få.

Sedan Johan flyttade tillbaka till Dalarna har han inte bara hittat lugnet att producera en mängd böcker, krönikor och nu också en nystartad podcast – han har också hittat hem. Nu är han nominerad till Gagnefs kulturpris för sitt arbete – något som känns väldigt roligt och ärofyllt, meddelar han. Det är en bra bit bort från den platsen han befann sig på som 22-åring.

— Då tänkte jag att antingen tar jag livet av mig nu, 22 år gammal, – eller så bestämmer jag mig för att leva. Men då kan jag inte vara rädd längre.

Och det var han inte heller. När Johan nu förverkligat sina två största drömmar – att leva, och att skriva böcker – är det just detta som är hans nästa dröm: Att fortsätta våga vara sig själv, stå upp för den han är och det han tror på, och inte backa när han möter varken fördomar eller näthat.