Hemma hos musikerfamiljen – Titta in i det rosa huset på höjden

Det stora huset på höjden ovanför flottbron sticker ut. Medan de flesta hus i Gagnef är röda är detta hus  nämligen rosa. Det blev så, efter ett infall som Anne-Marie fick på 90-talet.

— Jag sade till Nils att jag ville måla huset rosa när vi satt i bilen. ’Nej! Aldrig, aldrig, aldrig’ sade han då. Fem minuter senare körde vi förbi en putsad, rosa herrgård. ’Titta där’, sade jag. Då kände jag att det kanske fanns någon där ovan som tänkte på mig.

Anne-Maries man Nils blev så pass tagen av herrgården att han ändå gick med på att måla om gården hemma i Gagnef. I snart 40 år har det rosa huset blickat ut över älven och ska göra det en stund till.

Närmare bestämt till år 2024. Till våren ska huset nämligen målas om igen. Anne-Marie har insett med åren att trender kommer och går — allting går ur tiden så småningom. Vit är husets ursprungliga färg och så ska det bli igen. Kanske ska även de vitlackerade luckorna i köket återfå sin ursprungliga färg, de trendiga vita köken har hon också tröttnat på. Så ska den gamla balkongen bytas ut mot en ny. Fast i gammal stil.

82-åriga Anne-Marie Lindberg har en speciell relation till sitt hus. Första gången hon satte foten i huset var hon bara 14 år gammal. Då bodde hon i Täby i Stockholm och fick frågan om hon kunde följa med sin granne Tant Karin hem till huset i till Gagnef för att vara barnflicka till hennes småsyskon. Tant Karin var egentligen ingen tant, men så kallades hon på den tiden berättar Anne-Marie. En sommar skulle hon spendera på gården i Dalarna med att passa barn. Hon fick bo i ett litet rum på övervåningen med en liten säng och ett fönster som vette ut mot Ottilia Adelborgs gamla hemtrakter. En dag berättade Tant Karin att hennes 22-åriga bror skulle komma hem och att Anne-Marie därför skulle laga mat även till brodern.

— Jag niger för brodern och sade ’Nu är maten klar’. Det var så pinsamt, så pinsamt, berättar Anne-Marie.

Han var en farbror för henne i alla fall, fast han bara bar 22 år; hon var ju bara 14. Men trots åldersskillnaden och den initiala pinsamheten utvecklade Tant Karins bror och Anne-Marie en vänskap. En vänskap som senare skulle blossa upp till kärlek. Det var hennes blivande man, kompositören och jazzmusikern, Nils Lindberg hon hade lagat mat till den där dagen på gården i Gagnef.

— Jag har varit sensibel sedan småskolan, berättar hon.

Det var Nils också, berättar Ann-Marie, fast på ett annat vis. Hon tar ofta åt sig av andra människors kommentarer och tycker egentligen bäst om den anonymitet som hon kunde få i storstaden. Han var social, i synnerhet när det pratades musik, men kunde fundera länge över saker.

— Jag kommer alltid känna mig som en stockholmare. Jag är van att vara anonym. Nils kunde upplevas som snorkig. När det skulle pratas om väder och vind, då blev det svårt.

Men de förstod varandra, och de trivdes ihop även som arbetskamrater. När Nils bokade spelningar och skrev musik var det Anne-Marie som stod för administration och ekonomin. Det är ett bra upplägg, menar hon, att arbeta tillsammans med sin käresta.

— Annars är det lätt att man växer ifrån varandra. Men vi hade alltid så mycket att prata om. Vi gick tillsammans jämt, vi har alltid hållit ihop.

Sedan Nils gick bort för snart ett år sedan har Anne-Marie levt själv i huset. Hon saknar honom förstås, men det går bra i alla fall. Hon har mycket annat att tänka på. Hennes barnbarn till exempel. Hon har både barn, barnbarn i både vuxen ålder och i tonåren. Hon har barnbarnsbarn också — i april kommer hennes andra barnbarnsbarn till världen. Några av barnen bor långt bort men de brukar komma och hälsa på när det är sommar. Det ger henne mycket glädje, det är tydligt.

— Ibland får jag sms från mina barnbarn: ’Jag älskar dig farmor’.

Sedan har hon huset att tänka på också. Det är mycket som ska göras under det kommande året. När hon först kom hit i början av 50-talet hade huset bara stått färdigt i dryga tio år. Nils far lät bygga det till sin familj att bo i men han gick bort just när huset stod klart. Nils växte därför upp i Stockholm med sin mor och spenderade somrarna hemma i Gagnef.

Fick du några kommentarer från grannar efter att ni målat huset?

— Vår närmsta granne på den tiden såg huset när det målats med några drag och sade: ’Hörru Anne-Marie, ska du verkligen måla rosa?’ Men deras dotter kom till oss och sade att det var vackert som en bakelse. Det är det enda jag hört. Men det är skönt att man inte hör allt vad folk säger.

När Nils blev sjuk i cancer för ett par år sedan tog det inte lång tid innan han blev sängliggande. De sista sex månaderna av sitt liv fick han spendera på hospice. Anne-Marie var och hälsade på honom varje dag. Till slut var han inte riktigt med på var han var någonstans längre – i sitt huvud tänkte han att han var ute på turné.

— ’Fråga efter mig i receptionen’, sade han till mig när jag ringde, berättar Anne-Marie.

Turnélivet och musiken har präglat parets hela liv. Ofta bodde de över några nätter i ett litet rum i Stockholm och fick på så vis stora kontraster i livet. Nils var en jazzmusiker som spelade och komponerade musik hela vägen fram till döden, berättar Anne-Marie. Han var en omtyckt kompositör som spelat med Duke Ellington, Alice Babs, Monica Zetterlund och Putte Wickman, för att nämna några. År 2008 fick han motta pris från kungen och vid hans sida stod Anne-Marie.

— Då gjorde jag som vi gör här i Dalarna —  sträckte fram handen och sade hej, berättar hon.

Men det tog inte lång tid innan hon kom på sig själv med hur hon hälsat — kungen av Sverige hälsas inte på som grannen i Dalarna.

— Men han skrattade bara.

Du då, har du ett eget musikintresse?

— Jag sjöng för pojkarna när de var små. Men så tittade en av mina söner på mig en kväll och sade ’Mor, du behöver inte sjunga mer’, skrattar Anne-Marie.

Nils farbror Oskar Lindberg, som givit namn och Lindberghallen i Djurås, var även han en känd kompositör. Han uppskattade dock inte sin brorson Nils jazziga stil.

— Han sade till Nils: ’du smutskastar vårt namn’, berättar hon.

Jazz var inte förenligt med den kyrkliga kontext som familjen befann sig i på den tiden. Men det brydde sig inte Nils om. Han fortsatte med sin jazzkarriär med stor framgång. År 2000 skrev han till och med in två psalmer i en ny psalmbok och än ekar minnet av tonerna i väggarna i det rosa huset. För Anne-Marie är det här hennes plats på jorden, trots att hon ännu känner sig som en stockholmare inombords. Förutom att njuta av en kopp kaffe i trädgården så har hon en definitiv favorit-plats i huset: det stora sällskapsrummet där det finns plats för soffgrupp, långbord, Nils gamla piano och en stor öppen spis. Men det finns en sak som skaver.

När en den av hennes gård, som låg på samfälld mark, såldes till en privat förskola år 2019, skakade det om Anne-Marie. Hon menar att köpet skett bakom ryggen på henne och grannarna och det har lämnat henne med ett besk eftersmak. Om förskolan mot förmodan skulle välja att stängsla in den marken de äger har hon inte längre rätt att ta sig upp visa sin gångstig till vägen som leder till hennes hus. Efter år av protester har förskolan dessutom nu fått lov att bygga ut, vilket är en ytterligare oro.

— Jag var på vippen att köpa en bostadsrätt. Men dagen jag skulle gå på visning så ångrade jag mig. Jag vill inte se det här sålt.

Du trivs för bra här, du flyttar inte?

— Jag skulle inte kunna flytta härifrån. De får bära ut mig.