Regelverket drabbar privata skogsägare: ”Lång handläggning”

Privata skogsägare har det motigt. Till följd av Skogsstyrelsens långa handläggningstider vid slutavverkning och därmed fördröjd lönsamhet, blir det svårt för ägare att försörja sig på skogsfastigheten. Därtill måste de tänka långsiktigt för landets bästa, det menar Stikå Anders Hermansson – med skog i Fåsås – som är en av dem.

— Ibland känner man sig som Don Quijote; att man får kämpa mot väderkvarnarna. Det är nästan omöjligt, säger han.

Runt hälften av Moras skogsägare har idag privata fastigheter. Stikå Anders Hermansson har en 36 hektar stor yta i Fåsås strax utanför Färnäs.

Trots att han inte känner någon uppgivenhet vad gäller läget för den privatägda skog, finns det många utmaningar för honom och alla andra. En sak är handläggningstiderna vid slutavverkning (att gamla träd sågas ned för att ge plats för nya).

Idag kan det ta nästan 10 år innan en privat skogsägare får ersättning efter slutavverkning – fast det många gånger bara är en bråkdel av fastigheten.

— Det är för lång handläggning. Man väntar för länge på Skogsstyrelsen, konstaterar Stikå Anders Hermansson.

Av den anledningen hade han önskat att regelverket ändrades, på ett rättssäkert sätt. Det ska gå snabbare för privata skogsägare att få betalt för sin skog. Det krävs för att i sin tur kunna betala de entreprenörer som avverkar skogen.

— Säljer man skog på rot har företaget som ska avverka mellan tre och fem år på sig. Tiden för ersättning ska ligga i led med det.

Stikå Anders Hermansson säger att storleken på ersättningen varierar jättemycket.

— Det ska enligt beräkning vara så mycket företaget ska ha, som köper skogen på rot.

Han vill poängtera att privata skogsägare inte bara tar ansvar för ekonomin, utan även för naturen. Oftast gäller det mer för landet skull än för dem själva.

— Det går inte att klara sig på sin egen skog. Man måste ha ett jobb vid sidan av, fast ändå lägga ned arbetet på skogen. Man gör det för Sveriges ekonomi i stort och det är ett kollektivt ansvar överallt.

De senaste åren har skogen vuxit i ett högt tempo – till följd av gynnsamma förhållanden. Undantaget var 2018, när det var så varmt.

— Själv drabbades jag inte av bränderna då, men jag var såklart nervös. Vi privata skogsägare fick inse vikten av att ha skogen försäkrad. Däremot finns det ingen försäkring som täcker den ytan man inte får avverka på.

Ur miljösynpunkt menar Stikå Anders Hermansson att han har hjälp av sin blandskog. På Fåsås-fastigheten finns både tall, björk, gran, sälg, rönn och en.

Den varierande naturen gör att såväl fåglar som andra djur kan anpassa sig, även när skogen förändras.

— Ett konglomerat med olika huggningsklasser (förhållningssätt till avverkning och föryngring) skapar olika förutsättningar för olika djurarter. Ett exempel är hur jag tog ned gran för att torka. Kort därpå hade tre tjäderhönor byggt bo under granriset. Naturen anpassar sig alltså hela tiden till det arbete man gör.

Men det är på många sätt svårt för en privat skogsägare att göra något som både är ekonomiskt och ekologiskt gångbart.

— Just därför behöver vi ett regelverk som är anpassat till nordiska förhållanden. Fastigheten är i sig inte skyddsvärd på några kartor, men förhoppningen är att detta ska vara en produktionsskog för timmer och massaved. Och jag vill som skogsägare ta stor hänsyn till miljön.

Stikå Anders Hermansson är okej med att skydda vissa området för sällsynta arter, även växter, bara det blir ekonomiskt gångbart för honom. Med ett nytt regelverk kan det fungera i längden.

— Ibland känner man sig som Don Quijote; att man får kämpa mot väderkvarnarna. Det är nästan omöjligt. Vi får hoppas att några politiker kan gå in, säga ”nu måste vi tänka på ett stabilt regelverk för skogsägarna”. Man ska med enkel kunskap som skogsägare kunna förstå regelverket, utan ytterligare expertis som kan tolka regelverket.

På frågan om ett regeringsskifte kan förändra regelverket, ställer han sig tveksam. Det är svårt för honom att se hur ett regeringsbyte nästa år hade underlättat för privata skogsägare.

— Men en sak är säker: Det stressas fram för mycket och man gör ingen konsekvensanalys. Dessutom saknas en god dialog mellan skogsägare och Skogsstyrelsen.

Större skogsbolag i all ära – han menar att de ska finnas i framkant för skogsbruket – fast de på högre nivå ska inte glömma bort de längre ner i kedjan; de privata ägarna.

— De stora skogsbolagen borde gå i bräschen för att ”vi är bäst på miljön”. Dock blir det små som drabbas av regelverket. När man sitter nere i EU och bestämmer, vet man egentligen inte hur det ser ut här uppe. Vi är beroende av skogen. Man måste tänka både i stort och smått och inte dra alla över en kam. Varje skogsägare har olika förutsättningar.

Ett långsiktigt arbetssätt gäller trots allt. Den 36 hektar stora fastigheten är tänkt att gå i arv till hans dotter och förhoppningsvis till senare generationer.

— Jag gör en skogsbruksplan som uppdateras vart femte eller tionde år, även om jag blickar betydligt längre fram, för jag vill lämna något jag vill vara stolt över till min dotter. När jag var ung så kunde min far leva på sin skog och sedan ge den vidare. Men man kan inte leva på den längre.

Han vill understryka hur viktigt det är för kommande generationer att lära sig skogsbruket tidigt – i synnerhet om marken ärvs ned inom familjen.

— Eftersom jag och min far var ute i skogen när jag var barn, fick jag tidigt lära mig vad som gällde. Så behöver det vara även för min dotter, säger Stikå Anders Hermansson.