”Det finns en plan men den förändras hela tiden”

Ett gäng har precis lämnat det gamla missionshuset i Djura med destination New York och om ett par timmar anländer nästa från London. En helt vanlig dag i Karin Parks familjs liv. I det gamla missionshuset bor Karin med mannen Kjetil och sin dotter, och härifrån driver hon också sina företag.

— Jag hade ett jättebra chefsjobb på en nattklubb i Norge där jag bokade andra artister. Jag var 24 år men insåg att det inte var det jag ville göra innerst inne, det var musiken jag ville ägna mig åt. Så jag bad arbetsgivaren att säga upp mig, berättar Karin.

För om arbetsgivaren sa upp Karin så kunde hon kontakta a-kassan och få bidrag därifrån. Karin gick till a-kassan och berättade att hon redan hade ett jobb men att pengarna kom in stötvis. Hon ställde frågan om de kunde backa upp henne och så blev det. Vissa månader behövde hon ingenting men ibland desto mer. Kravet var att hon gick på jobbintervjuer. Hon var på en.

— Jag fick frågan om jag kunde jobba på helgerna, det sa jag att jag inte kunde. Då fick jag frågan om jag kunde jobba under veckodagarna, men det kunde jag inte heller, svarade jag, säger Karin.

Hon fick två år på sig från den norska a-kassan och efter två år gick hon tillbaka och sa att hon kunde klara sig själv på musiken.

Nu kanske du är nyfiken på vad folket från London och New York gör i missionshuset? Spelar in musik är svaret. Kjetil och Karin har byggt inspelningsstudio i det gamla huset. Karins genombrott som artist kom efter att den norska P3-chefen sa att han gillade Karins musik och därmed började hennes första två singlar att spelas på radion. Hennes låtar spelades ofta och som artist får du betalt efter hur mycket din musik spelas i radion. Det blev en bra slant och Karin insåg att hon kunde försörja sig på musiken.

— Det gäller nog att visualisera sin karriär i steg och när du uppnått ett steg staka ut ett nytt, säger Karin.

Karin är uppvuxen i Djura och har alltid älskat missionshuset. En gång när hon var hemma hos mamma och pappa så gick hon till missionshuset för att spela lite piano och kände att någon gång så skulle hon vilja köpa huset. Det var inte så mycket verksamhet kvar i huset. Där och då bestämde hon sig för att om sju år så skulle hon minsann köpa huset tillsammans med sina syskon och göra ett kulturhus av det. För att träffa någon man som ville flytta till ett missionshus i Djura var väl uteslutet. När det hade gått sex år så började Karin att fundera på att flytta hem igen. Hon bodde då i Oslo men var mest på resande fot. Lägenheten var dyr, hon var aldrig där. En parkering i Oslo är också dyr medan det finns gott om gratisparkeringar i Djura. Karin hade då träffat Kjetil och det var han som föreslog att de skulle flytta till Djura.

— Flyttade vi hem så skulle utgifterna bli betydligt mindre, som det var då så var Kjetil tvungen att jobba halvtid vid sidan av sin musikerkarriär för att det skulle gå runt, säger Karin.

Paret hyrde missionshuset ett tag för att känna sig för. Det kändes rätt. Karin beskriver det som att det var då medvinden kom och att den håller i sig än.

— Det blir enklare när artisterna kommer hit och jobbar. De sover, äter och jobbar på ett och samma ställe så det blir väldigt effektivt, säger Karin.

Karin fick ett erbjudande om att spela musikal i Norge och hennes erfarenhet från det skrået var att hon visserligen hade spelat Marit i Himlaspelet och Askungen i sjätte klass, men mer var det inte. Hon blev erbjuden rollen som Fantine i Les Misérables på Folketeatret i Oslo. Det blev den framgångsrikaste uppsättningen genom tiderna i Norge.

— Jag hade aldrig sett någon musikal, så jag fattade nog inte hur stort det var. I samma veva skulle vår dotter komma till världen. Vi var 100 personer i produktionen och det kostade 700 000 norska kronor att spela en föreställning. För en gångs skull så kände jag att jag visste exakt vad som skulle hända dag för dag. Det är nog det är närmaste ett fast jobb jag har varit på 15 år, dessutom var det en stabil ekonomisk situation och jag kunde ha med mig familjen, säger Karin.

Men under musikaltiden så kröp frustrationen sig på henne.

— Jag måste få skriva egen musik, det är lite svårt att förklara men det är ju det jag vill och måste få göra, säger Karin.

Hennes musik går varm på klubbarna världen över och kontrasterna till Djura är stora. Ändå är det här som hon skriver och spelar in den.

— Sedan vi flyttade hit så märker jag hur de blåa dalatonerna har smugit sig in i min musik, det är inte så att man hör Äppelbo gånglåt, men de finns där.

Fakta

Grundades: 2003
Antal anställda: 5
Omsättning: 1 miljon kronor

Att vara företagare i Djura är superbra enligt Karin.

— Det finns bra support här i området. Leksands Sparbank hjälpte mig igång och från Teknikdalen i Borlänge samt organisationen Dalapop har jag också fått en massa stöd. Jag sitter i Gramart som är en intresseorganisation för norska artister som funkar lite som Dalapop fast med nationell inriktning. Jag har väldigt länge efterlyst något liknande i Sverige och nu har vi en i Dalarna, det är fantastiskt, säger Karin.

När man är artist så ska man bara vara det. Managern sköter en del och skivbolag och förlag resten och efter vägen så försvinner det pengar som artisten borde ha. Så jobbar inte Karin, hon har hela kollen själv.

— När jag fick mitt senaste erbjudande om skivkontrakt så sa jag nej tack. Däremot så erbjöd jag mig att bli delägare i bolaget. Om jag får en tredjedel så kan jag släppa min musik hos er. Så fick det bli och det var då jag anställde en assistent som jobbar med mig än idag. Jag har dock alltid varit min egen manager. Jag är ju min egen så varför skulle jag be någon annan att ta en del av mig?

Vad tjänar du som artist mest pengar på nu när det inte säljs skivor?

— Det är på låtar jag har skrivit i olika sammanhang som till den norska melodifestivalen eller som varit med i filmer eller mina egna radiohits, ett tag jobbade jag som modell. Spelningar genererar också pengar liksom när jag åker runt och föreläser, säger Karin.

Även fast hon hjälper andra artister så är det hennes egna karriär som alltid sätts i första rummet.

— Jag älskar att göra saker själv. Vi spelade in en video här i måndags och där är jag förstås med och styr. Men ibland tycker jag att det skulle vara skönt att få göra andras låtar och bara dyka upp i replokalen och köra, men det brukar gå över snabbt. För hur roligt det än var att sjunga ”I dreamed a dream” i Les Misérables inför utsålda hus 110 gånger. Så är det mer tillfredsställande att sjunga sina egna låtar inför tio personer, säger Karin.

Nu närmast så ska hon släppa en ny singel och därefter en ep med bandet Pandora Drive som hon har tillsammans med två britter. Efter det läggs det projektet på vila för då ska Karin själv släppa en ep men sen finns ett album färdigt med Pandora Drive redo att spridas över världen. Det finns att göra med andra ord.

— Det finns en plan men den förändras hela tiden. Musikbranschen förändras hela tiden och ingenting är som det var förra gången. I GramArt sitter det med en forskare på musikdistribution som vet hur Spotify är uppbyggt. Vi försöker att ändra på de systemen så att artisterna skall få en större del av pengarna som nu fastnar hos distributörerna. Det behövs ett mer transparent upplägg, avslutar Karin.

Karin Park hade tur som hann igång med sin karriär och hann bygga sin plattform medan det fortfarande såldes skivor. Eller tur förresten, det var nog meningen. Nog kittlar tanken på att en del av musiken som spelas på världens heta nattklubbar tillverkas efter byvägen i Djura.