”Fortfarande en speciell känsla när det vankas körprov”

”Så fort han får pucken blir det mål, Cenneth Söderlund!”

Jag är inte helt säker men jag tror mig hört historier om en hejarramsa i Leksands Isstadion på slutet av 80- och början av 90-talet som lät något i den stilen. 1986 flyttade nämligen den Brynäsfostrade forwarden Cenneth Söderlund till Leksand för att fortsätta den ishockeykarriär som fram till dess spenderats hemma i Gävleområdet. Trots snart 40 år i byn avslöjar fortfarande dialekten ursprunget.

— Tycker du det? Jag skulle nog säga att dialekten ändå förändrats en aning. Det låter åtminstone så när jag åker hem till Gävle. Kompisarna där funderar över hur jag låter, det kanske blandas litegrann, skrattar Cenneth.

Det blev totalt sju säsonger i den vitblå tröjan innan karriären fortsatte med två i danska Ålborg och sedan tre år i Falun med ett kort gästspel i Linköpings HC. Under Leksandskarriären hade Cenneth hela tiden ett halvtidsjobb vid sidan av hockeyn, bland annat vid brandstationen och vid Bergkvistsågen i Insjön.

— Det blev ett skönt avbrott från ishockeyn, att få göra, tänka och prata om andra saker. Jag personligen mådde bra av att ha någonting annat att pyssla med.  På sågen i Insjön pratade vi hockey i två minuter, sen var det jakt och fiske för hela slanten!

Samtidigt som Cenneth spelade hockey i Falun började han också studera vid högskolan. När hockeykarriären tog slut stod han där utan jobb och inkomst samtidigt som gymnasieutbildningen inom bygg och anläggning inte räckte för att hitta ett arbete inom den branschen. Även om Cenneth är tacksam för att hockeyn gav honom chansen att utbilda sig på äldre dagar är han också lite självkritisk till att han inte tog tag i livet efter hockeyn tidigare.

— När man lämnar hockeyn efter 15 år och står där utan utbildning är det inte så att jobberbjudanden haglar in eller att arbetsgivare jagar en. Mycket tack vare en bekant vid namn Mats Olhans blev jag introducerad för trafikläraryrket vilket jag också valde att studerade till. Jag hade en del andra idéer också men att utbilda mig till något inom läraryrket var ganska självklart. Grundskole- eller gymnasielärare kände jag dock var för mäktigt så jag försökte hitta något annat. Mats var själv trafiklärare och pratade väldigt gott om yrket där jag fastnade för de sociala bitarna.

Efter avklarad utbildning jobbade Cenneth tre år i Falun med sin tidigare lagkamrat Tomas Jonssons pappa, Alf  ”Affa” Jonsson som chef.

— ”Affa” lärde mig väldigt mycket om kemin med eleverna och vikten av att etablera en kontakt. Som jag var inne på tidigare är det alltid det sociala jag trivs allra bäst med, säger Söderlund.

Hur var din syn på trafikläraryrket innan du väl började jobba själv?

— Jag hade nog aldrig tänkt på det sättet men jag vart lite överraskad när jag började jobba själva. Jag trodde det skulle vara jobbigare, att man ”bara” sitter i en bil hela dagarna och att det rentav skulle vara långtråkigt ibland. Så var det dock inte. Jag märkte att jag hela tiden fick träffa nya individer och att yrket trots att man sitter i bilen väldigt mycket ändå var väldigt omväxlande.

Tre år i Falun fick räcka och 2000 började Cenneth som anställd vid Olas Trafikskola i Leksand som drevs av, ja vi kan väl kalla honom legendaren, Ola Lendahl. Redan efter sitt första år hos Ola kom beskedet att Lendahl ville sälja verksamheten i Leksand där frågan först ställdes till den andra trafikläraren Patrik Dahlin som idag är anställs hos Cenneth. Dahlin valde att tacka nej och frågan gick istället till Söderlund som inte tvekade en sekund.

— Det var mitt mål hela tiden, att äga någonting själv. Jag är jättetacksam att jag fick chansen och över all hjälp jag fått av Ola genom åren. Han har varit en mentor och ibland även som en pappa för mig, framförallt i början av hela resan. Jag har Ola att tacka för mycket.

Kändes det aldrig nervöst att ta över Olas verksamhet med tanke på hur länge han drivit den?

— Jo verkligen. Även om Ola hade haft trafikskolan sedan 70-talet samt hur pass inkörd och enkel den ändå var att ta över så var det självklart pirrigt. Jag ville faktiskt behålla namnet men det gick inte så det fick bli Leksands Trafikskola istället. Nervöst var det men som sagt, verksamheten var så otroligt välskött så det fungerade bra att ta över.

De första tre åren var Cenneth ensam då Patrik följde med Ola upp till trafikskolan i Mora. När den såldes återvände Dahlin till Leksand och anställdes av Cenneth vilket fördubblade arbetsstyrkan. Sedan många år tillbaka är också Sofia Svan och Cenneths hustru Catharina anställda i företaget.

När du tog över verksamheten, vilka skillnader upptäckte du mellan att vara anställd och att faktiskt basa över allt?

— Det största var hela administrationen. Det är väldigt mycket runtomkring som ska lösas och ja, jag blev ju lite sen till vårt möte här idag på grund av att jag var iväg och tankade och fixade lite olja, det dyker alltid upp någonting, skrattar Cenneth innan fortsätter.

—  Man började märka med åren att allt sådant arbete tar otroligt mycket tid. I början satt jag på kvällar och helger och skötte bokföring, lektionsbokningar, avbokningar, ja allt sådant. Det var väl det Catharina märkte och som fick henne att hoppa på tåget och idag är det hon som sköter all administration. Jag är oerhört tacksam för det jobb Catharina, Patrik, Sofia och Leif Rissander som hjälper oss med mopedutbildningen under våren och sommaren lägger ned.

Fem personer på en trafikskola i Leksand, är det för lite eller helt lagom?

— Det blir inte större än så här, det går inte. Leksand är en så pass liten ort samtidigt som upptagningsområdet också är litet. Skulle man dra på och bli många fler här, då blir det svårt at få ruljangs på det.

Eftersom Cenneth tog över verksamheten 2001 har den kvicktänkte redan listat ut att Leksands Trafikskola i år firar 20-årsjubiluem.

Hur har utvecklingen sett ut under de här 20 åren?

— Den stora skillnaden i själva utbildningen är att vi idag jobbar mycket mer med elevernas attityder och personligheter, att ta tillvara på personligheter men också försöka förändra vissa delar i humör och agerande. Tidigare låg störst fokus på själva körtekniken. Det ser man på statistik för olyckor att visst har körtekniken betydelse, men attityden och hur individen tänker och planerar samt beslutstagandet, det är där det avgörs säkerhetsmässigt. Den förändringen är stor.

En annan del som förändrats mycket är synen på de risker som finns i trafiken berättar Cenneth. Tidigare fokuserade utbildningen på hur man bör parera och agera vid riskmoment medan det idag istället fokuseras mer på hur risker kan och bör undvikas.  utbildas eleverna i hur man parerar o

— Återigen, vi pratar mycket mer om attityd, värderingar, personligheter och hur man ska få allt fungera. Det är delar jag personligen tyckt varit viktigast sedan jag började för drygt 20 år sedan. Det är mycket som förändrats, enligt mig till det positiva.

Eleverna, i huvudsak ungdomar, har också förändrats genom åren.

— Förstånd hade väl kanske vi också förut men vi var inte alls lika upplysta om saker och ting som dagens ungdomar. Det som tog mig en vecka att lära mig tar idag bara några sekunder. Ungdomarna idag har mycket bättre koll, ställer högre krav på hur de blir bemötta, hur de utbildas och vad som komma skall.

Uppskattningsvis har Leksands Trafikskola någonstans runt 250 elever varje år. Alla elever är så klart olika där vissa pratar och öppnar sig mer än andra men målet från Cenneth och resten av trafiklärarna är att kunna bygga upp en relation och kemi med samtliga. Därför, när samarbetet någonstans når sitt slut med ett godkänt körprov uppe i Mora, uppstår starka känslor även hos personalen.

— Jag blir lika lycklig som eleverna. När jag var ny i branschen kunde jag känna att jag var lite för tävlingsinriktad och ville lite för mycket. Det fungerar inte att krysta fram något utan det måste få ta den tid det tar. Det är eleven som ska köra upp, det är inte mig det beror på. Visst hänger det på oss trafiklärare i hur vi utbildar men det är eleverna som gör jobbet vilket de också gör. Men än idag känner jag en speciell känsla när det vankas körprov. Det beror nog på att jag vet vad eleverna kan när vi åker till Mora. Jag vet att om de bara gör det de kan så kommer det gå bra. Vi åker inte upp med elever och chansar.

— Att få se lyckan i ögonen hos de som blir godkända, den känslan är otroligt härlig och ger mig väldigt mycket. Samtidigt har vi också elever som blir underkända och det är raka motsatsen. Man ser hur de lider och hur jobbigt det är.

När du tog över trafikskolan, trodde du då att du skulle vara kvar här 20 år senare?

— Ska jag vara ärlig?

Det ska man alltid vara!

— Ja, det sa min mor alltid till mig också. Nej, det trodde jag inte. Jag visste inte om jag skulle orka jobba som trafiklärare i 25 år. Man måste byta skepnad rätt ofta i och med att man kan ha åtta olika elever om dagen där alla behöver sina egna vinklingar och perspektiv. Jag tycker ändå man växer in i det och blir en yrkesroll. Men att jag skulle hålla på så här länge, det trodde jag nog inte.

Så hur länge ser du dig fortsätta?

— Ja nu törs jag inte säga någonting! Jag ska fylla 59 senare i sommar så några år till blir det nog men jag kommer inte jobba tills jag blir 80 i alla fall, avslutar Cenneth Söderlund med ett skratt.