”Här vill jag jobba tills jag blir en del av inventarierna”

Ludvika Gammelgård rymmer både ett unikt kulturarv och ett vardagsarbete som sällan syns. Mitt i det står Kim och Anton. Deras arbete med att vårda byggnaderna och utveckla verksamheten har också blivit en personlig förändring – från tillfälliga insatser till en plats att stanna på.

Vid Ludvika Gammelgård och Gruvmuseum är sommarsäsongen alltid full av liv. Besökare kommer och går, sommarpersonal förstärker verksamheten, styrelsen och  ideella krafter hjälper till. Här finns Hillevi sköter administrationen och gårdsfogden Tina som sköter bokningar och guidar. Och förstås – de små kaninerna som glatt hoppar runt och möter upp de yngsta besökarna.

Men bakom kulisserna är det framför allt två personer som ser till att gården hålls i det vackra skick som besökarna möter: Kim och Anton.

Deras arbete är intensivt, mångsidigt och framför allt präglat av en stark entusiasm.

— Vad vi gör? Frågan är kanske vad vi inte gör, säger Anton och Kim med ett skratt.

På Gammelgården finns hela 38 byggnader, många av dem med utställningar. Flera är flyttade hit från andra håll i trakten, andra står kvar på sin ursprungliga plats. En av dem är Sjöbergska bergsmansgården, som stått här sedan 1500-talet och är genom att den står kvar på sin ursprungliga plats, unik i sitt slag.

I Ludvika Gruvmuseum, som hör till Gammelgården, visas områdets industrihistoria på nära håll. Här finns bland annat en komplett stånggång som en gång pumpade vatten ur gruvorna, ett imponerande vattenhjul på 15 meter i diameter från Östanbergs gruvor, samt ett stort anrikningsverk där malm bearbetades. Museet rymmer också en omfattande samling av maskiner, vagnar och lok från gruvdriften.

Att hålla denna samling byggnader i gott skick kräver ständigt arbete. Sommartid målar Kim och Anton ett par hus varje säsong – när alla fått ny färg är det dags att börja om igen. Under vintern pågår renoveringar, restaureringar och planering av nya utställningar. Till det kommer snöskottning och förberedelser inför julmarknaden.

Byggnadsvård kräver kluriga lösningar. Sällan tar de hjälp utan vi läser oss till i de gamla dokumenten hur gårdarna och inventarierna ska tas om hand.

— Vi går efter boken så gott det går, säger Kim.

För henne har jobbet inneburit en stor livsförändring.

Kim började arbeta på Gammelgården för sex år sedan. Det var tänkt som arbetsträning efter en period av utbrändhet. Planen var att hon snart skulle återvända till sitt gamla liv med studier och arbete. Men så blev det inte. Mötet med Gammelgården och verksamheten där blev en livsstilsförändring till en plats hon nu aldrig vill lämna.

Hon beskriver känslan av att arbetet här inte är något man längtar bort ifrån, utan tvärtom något man vill återvända till.

— Den där känslan på en fredag. Att man vill tillbaka. Söndagsångest existerar inte här. Det är en plats där jag hör hemma. Här vill jag vara, säger hon.

Det som började som en tillfällig lösning har blivit näst intill ett kall.

— Här vill jag jobba tills jag blir en del av inventarierna, säger Kim med ett skratt, men det märks att hon menar det.

Anton nickar instämmande. Även hans arbete på Gammelgården startade ungefär på samma sätt som för Kim, men mer nyligt. I april.

För Anton, liksom för Kim, handlar arbetet inte bara om att underhålla byggnader eller hålla rent och snyggt. Det är också en resa in i historien, där varje föremål och varje vägg berättar något om hur livet på gården tett sig genom århundraden.

— Alla människor som passerat här, säger Kim entusiastiskt.

Här har folk levt, djur trampat och fordon rullat. Stall, bönder och fokus runt järnmalmen har lagt grunden till Ludvikas historia.

— Mitt intresse för det gamla har exploderat sedan jag började arbeta här. Det är jättelärorikt. Det här blir som min lilla bebis, säger han.

För många besökare är Gammelgården kanske mest förknippad med fika, evenemang och kaniner. Men som Kim påpekar:

— Många tror att Gammelgården bara är kaniner och fika, men det är så mycket mer! Det är inte bara fint och mysigt. Här finns så mycket historia.

Och historien är påtaglig. Sjöbergska bergsmansgården har stått på samma plats i över 500 år. Släkten Nilsson bodde här i generationer – namnet Nils gick i arv, ända sedan början av 1500-talet. En av dem, Pehr, gifte sig med Margareta och fick nio barn. När Pehr dog tidigt blev det Margareta som fick sköta både gården och bergsbruket. Om henne sägs det att hon ofta gick till tinget med tvister, och att det inte var någon som satte sig på henne. I salen sitter ännu vackra barockmålningar kvar på timmerväggarna, från tiden då Pehr och Margareta levde här.

Att gården finns kvar i dag kan mycket tillskrivas författaren Karl-Erik Forsslund. 1920 var han med och bildade Ludvika Hembygdsförening. Tillsammans med ingenjören Gustaf Björkman började han samla byggnader, maskiner och redskap från nedlagda gruvor i trakten. Resultatet blev Ludvika Gruvmuseum, invigt 1938 som världens första industrihistoriska friluftsmuseum.Tack vare Forsslunds arbete finns också det kompletta gårdsarkiv, som i dag underlättar för Kim och Anton när de söker kunskap om hur husen en gång användes och ska bevaras.

Att arbeta på Gammelgården är både tungt och rofyllt. För varje säsong finns nya utmaningar: målning, snöröjning, underhåll och nya idéer. Det är stora mängder av personlig omsorg bygger gården.

Det gör också att det känns extra hårt när någon vandaliserar, stjäl eller förstör, något som händer då och då.  Men drivkraften att bevara och vårda kulturarvet är starkare.

För både Kim och Anton har arbetet blivit mer än ett jobb. Det är en livsstil, en plats att växa på och en del av något som sträcker sig långt tillbaka i tiden.

Det märks att deras engagemang smittar av sig på alla som möter dem. Därför är det kanske ingen överdrift att säga att Ludvika Gammelgård inte bara är ett museum – det är ett levande arv, och tack vare Kim och Anton är det ett arv med framtid.