Där tron får händer och fötter
Vi besöker verksamheten där din medlemsavgift (kyrkoavgift) förvandlas till allt från varma stödsamtal till gemenskap och konkret hjälp i vardagen.
Diakonerna i Leksands pastorat arbetar över hela pastoratet med tilldelat ansvar för de olika fyra församlingarna. Det är en solig och kall februaridag när vi kliver in i de ljusa och vackra lokalerna i S:t Persgården i Leksand. En röst hörs ur en högtalare. ”Det är SPF som hyrt en lokal för ett föredrag…”, viskar Eva som är min kontaktperson, ”…vi går upp en våning”.
På övervåningen är det samma generösa ljusinsläpp och varma atmosfär. Känslan är av ordning och reda, och samtidigt värme.
Här träffar vi Birgitta Liljeblom som är en av pastoratets två diakoner. Med oss är också diakonassistenterna Carina Thureson från Leksands församling och Veronica Nilsson från Siljansnäs församling. Pastoratets andra diakon, Mirja Edelsvärd, ansvarar för Åhls- och Djuras församlingar och har uppdrag där idag.
Vad gör diakonin i Leksands pastorat?
— Vårt uppdrag är att hjälpa människor som behöver stöd och hjälp. Vi finns här om man har det svårt i livet och behöver någon att prata med. Vi har samtalsgrupper och stöd för efterlevande. Vi har grupper som gör besök på äldreboenden. Om människor hamnat i ekonomisk kris kan vi ge tillfällig hjälp. Vi anordnar soppluncher och har ett stort miljöarbete.
De tre kvinnorna fyller i varandras uppräkning av aktiviteter och insatser. Den som vill veta allt som diakonin i Leksand gör, får gärna läsa på hemsidan (se länk nedanför artikeln) för jag hinner inte skriva ned allt. Man häpnar över mängden aktiviteter de genomför.
Hur hinner ni med allt?
— Vi är organiserade på ett sätt med snabba beslutsvägar, inget behöver dras i långbänk. Sedan skulle det vara omöjligt att göra alla de här insatserna utan alla våra ideella krafter. Hela verksamheten engagerar närmare sjuttio personer, berättar Veronica Nilsson.
Hur får ni så många frivilliga att hjälpa till, är inte det svårt idag?
— Jag tror vi har en bra stämning och människor trivs. Man mår bra av att hjälpa andra, att känna att man bidrar. Gör man det i en grupp som man känner sig bekväm i så är det nog extra lyckat, säger Birgitta Liljeblom.
Samtalsverksamheten – när man behöver någon att prata med
Vi glider in på en viktig del av diakonin – samtalsverksamheten. Birgitta berättar att diakoner och assistenter är utbildade att genomföra sådana samtal och har tystnadsplikt. Man behöver inte vara medlem i Svenska Kyrkan för att boka ett samtal.
Vem kontaktar er för sådana samtal?
— Det är människor från alla delar av samhället. Man kan ha varit med om en personlig tragedi, eller har mörka tankar som mal i huvudet. Vi lyssnar på dem och kanske flikar in en och annan fråga för att leda samtalet framåt.
Är det som terapi?
— Nej, vi behandlar inte på det sättet. Vi säger aldrig ”så här ska du göra” och pekar med hela handen. Vi lyssnar, och det kan ofta räcka långt. Känner vi att människan framför oss är så illa däran att hon behöver riktig behandling så lotsar vi dem vidare till vårdcentralen.
Vad skiljer ett sådant samtal med er jämfört med någon annan?
— Snabbheten att komma till skott. Ofta kan vi boka in ett samtal inom en vecka och det är lite ovanligt på det här området. För vissa kan det räcka med ett möte, eller bara ett telefonsamtal, för att känna att man återfått befälet över sitt liv. Andra behöver fler möten. En annan fördel är att det inte kostar något.
Vi pratar om trons roll i diakonernas arbete. Det är den kristna synen som genomsyrar verksamheten.
— Diakonins uppgift är att göra ”tro till handling.” Det är därför vi skapar gemensamma träffar kring olika matgemenskaper såsom sopplunch eller frukost, hjälper till att reda ut ekonomin, ordnar samtalsgrupper, och vi driver även den ideella verksamheten i kyrkan.
På soppluncher och andra gemensamma samlingar startar man ofta med att sjunga en psalm eller be en bön. Det kan fungera som en sorts port in i verksamheten för besökaren, ”Nu är jag här. Nu sjunger vi den här psalmen. Nu gör vi det här.”
Jag frågar om de sett något förändras i samhället de senaste åren och som de märker av i sin verksamhet.
— Samhällets skyddsnät fungerar sämre än förr, säger Veronica. De andra håller med. Det kan vara att Försäkringskassan släpar efter med utbetalningar och annat. Blir en människa sjuk eller förlorar sitt jobb, upplever de att det går fortare att hamna på obestånd nuförtiden.
Miljöarbetet och Matbanken
Som avslutning vill jag höra mer om diakonins omtalade miljöarbete – Matbanken.
Carina berättar om samarbetet med de lokala livsmedelsbutikerna, Leksands Knäckebröd och Pingstkyrkan. Poängen är att man tar tillvara mat där ”bäst före-datum” är nära, i stället för att låta datumet passera och butikerna måste kassera maten.
Pingstkyrkans lastbil åker runt till butikerna och hämtar maten på måndagar och levererar den till matförråd och frysboxar i S:t Persgården.
Sedan, på tisdagar, anordnas Matbanken under några timmar. Alla som kommer dit, det kan vara uppemot hundra personer på en dag, får varsin kölapp. Det är bröd, torrvaror och fryst mat som besökaren får välja bland. Vad man kan välja bland och hur mycket man får ta varierar beroende på vilka varor som finns just då. Samtidigt bjuds det på fika och gemenskap.
Vi går ned i S:t Persgårdens källare och Carina Thureson lyfter på locket till en av Matbankens frysboxar. Däri, bland mycket annat, finns tjugo hela laxsidor.
— Det är ju bra att de här inte går till spillo, noterar Carina med ett leende.
Det är bara att hålla med. Det är en imponerande verksamhet som kan drivas tack vare kyrkoavgiften, diakonins styrning och många ideella krafter.
På väg ut ur lokalen stannar vi till vid en glasmonter. Däri finns utrustning från de första diakonerna i Leksand. Det är sprutor, spatlar och annan gammal sjuksköterskeutrustning.
— Från början var diakonerna också sjuksköterskor som man gick till för att få hjälp med sina krämpor. Diakonin drev även barnhem för barn som farit illa, eller blivit föräldralösa, berättar Carina.
— Det finns en uppmaning i Bibeln som säger; ”Var ordets görare, inte bara dess hörare.” (Jakobs brev 1:22).
— Det är just det vi gör här, avslutar Birgitta.
Läs mer om Leksands pastorats diakoni
Vad är diakoni?
- Betydelse: Ordet kommer från grekiskans diakonia och betyder tjänst eller omsorg.
- Uppdraget: Diakoni kallas ofta för ”kyrkans sociala arbete”. Det handlar om att genom praktisk handling visa medmänsklighet och kristen tro.
- Vem är diakon? En diakon är vigd till tjänst i Svenska kyrkan precis som präster och biskopar. Det är därför man ser diakoner bär ”frimärkskrage” och grön skjorta.
Det krävs en fackutbildning (t.ex. socionom eller sjuksköterska) följt av ett års studier vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut. - Fyra pelare – diakonalt arbete vilar ofta på fyra ben:
- Hjälpa dem som är i nöd, alltid stå på den utstöttes sida
- Möta dem som sörjer eller är ensamma.
- Vara en röst för dem som inte hörs – social rättvisa.
- Bärande gemenskap – skapa mötesplatser.
- För alla: Man behöver inte vara troende eller medlem i kyrkan för att få hjälp eller stöd av diakonin.