”Det här är en adrenalinkick de luxe!”

Drifting på is eller konsten att på en plogad isbana på ett kontrollerat sätt sladda sig genom banan och helst hela tiden på gränsen till hur fort det går att köra.

EPA-ungdomar, racefantaster och så rutinerade kvinnorna Ann-Sofie Kans och Ulrika Weabråten. Två damer med döttrar och barnbarn i depån på isen. Damer i ungdomars ögon, men några försiktiga damer bakom ratten handlar det inte om. Snarare racingbrudar som kör minst lika fort och ofta snabbare än de yngre killarna som gör sitt bästa för att hålla damduons röda Volvo på avstånd.

— Jag började för ett par år sedan, först som medföljande till sonen Viktor som då var för ung för körkort, men numera kör vi själva, säger Ulrika Weabråten, medan motorn kyls ned innan den ska få mer olja.

— Den drar mer olja än bensin, konstaterar Ann-Sofie och fyller på olja.

Volvon är bakhjulsdriven och utrustad med rejäla isdäck.

— När vi körde med vanliga däck fick vi bärgas lite oftare, men med isdäcken går det att bromsa, förklarar Ulrika och pekar på däcken med rejäla isdubbar.

— Det här är rejält jobbigt och efter en dag på isen har man rejäl träningsvärk, kanske mest i magmusklerna för vi skrattar hela tiden, säger Ann-Sofie.

Att köra på isen handlar inte om tävling utan ren halkträning, men fort går det och många sladdar som när det handlar om tävlingsformen drifting.

Ulrika och Ann-Sofie kör snarare drifting än försiktig halkkörning.

Micke Persson som håller i arrangemanget och motorklubben River Valley Racing är imponerade av damerna i en röda Volvon.

— De har gått från att vara nybörjare till att nu vara bland de allra bästa på isen, berömmer Micke.

Med de orden ringade i öronen accepteras inbjudan att få åka med några varv. Oljan är påfylld och damerna är redo för en ny runda.

Försiktigt rullar bilen ut genom depån, stannar vid utfarten på banan och kollar att det inte är någon på väg. De släpper förbi en bil och sedan tas jakten på den bilen upp. Det går fort och hela tiden på gränsen till att bilen ska lämna den plogade banan och bli en av många i snövallen.

— Träd ropar, Ann-Sofie, när några mindre träd passeras.

— Vi brukar ropa det när vi passerar dungen, säger Ann-Sofie och ropar sedan ”gasa” när bilen ser ut att vara ohjälpligt ur kurs på väg mot snöplogkanten.

Ulrika bakom ratten gasar och rattar febrilt, medan båda två skrattar konstant. På något oförklarlig sätt går bilen plötsligt klar för snödrivan och helt plötsligt pekar fronten åt rätt håll.

Tjejerna skrattar än mer för att sedan i nästa kurva åter vara på väg rätt ut i snöplogkanter.

— Det är lugnt, säger Ann-Sofie lugnande, medan Ulrika snurrar på ratten och gasar. Bromsa är inte aktuellt.

På något konstigt vis känns det lugnt i baksätet trots att åkturen är som en klassisk virvelvind på ett tivoli.

Farten skrivas upp och jakten på bilen framför fortsätter. Varv efter varv. En annan bil har parkerat i en snödriva och väntar på att Micke ska komma och bärga. Försiktigt passeras bilen i snödrivan.

Direkt därefter gasas det på igen och skratten ökar varje gång det är på väg att  gå överstyr.

Givetvis måste ju Ulrika ta i lite extra för att få sin tunga passagerare i baksätet att känna av G-krafterna och till sist hinner inte ens hon ratta och gasa när bilen parkeras mjukt i snöplogkanten.

Tvärstopp och nu finns det ingen gräns på hur roligt det är av skratten att döma i väntan på att Micke kommer och bärgar Volvon.

— Nu får vi åka in och kolla att vi fick med oss ljuddämparen, säger Ulrika.

Just ljuddämpare och buller är väldigt viktigt.

— Vi kontrollerar alla bilar med bullermätare innan de får köra ut på isen, berättar Micke, medan han gör en ny kontroll av Linus Enarssons merca.

— Den klarade inte ljudmätningen när han kom i morse, men nu har han varit och fixat det, säger Micke.

— Jag åkte ner på byn och köpte en ny ljuddämpare, säger Linus, medan Micke skriver det nya decibeltalet och ett OK på Linus bilruta.

Intill Porfyrdammen finns Älvdalens ridklubbs anläggning med stall, ridhall och hagar. Där finns också Henrik Olausson från kommunen miljökontor som mäter ljudet.

— Än så länge är det inget problem, men jag har bett dem att även köra åt andra hållet så jag kan se om det gör någon skillnad, säger Henrik.

Även vid den förra halkkörningen för ett par veckor sedan på isen, var Henrik på plats med ljudmätaren.

— Jag fick synpunkter att det bullrade mer senare på dagen så nu är jag här lite senare, förklarar Henrik.

Det i särklass högsta ljudet som registrerades var när några snöskotrar passerade utan att hästarna reagerade. Samtidigt är det avgasknallar som oroat ridklubbens ansvariga.

— Det är inte buller från isen som låter mest, men visst vore det bättre om det gick att finna en annan is att köra på, säger Henrik Olausson.

Efter lunch, när kön till hamburgare och korv fortfarande är lång, börjar också EPA-ungdomarna dyka upp efter sovmorgonen.

— Jag saknar EPA-ungdomarnas föräldrar. De borde vara med här på isen och uppmuntra sina ungdomar, säger Ann-Sofie.

— Här får ungdomarna en chans att lära sig behärska sina bilar på is och de kan gasa av sig under kontrollerade former. Föräldrarna skulle själva ta chansen att få uppleva gemenskapen och vara med sina ungdomar, menar Ulrika.

Ulrika och Ann-Sofie gör sig klara för nya varv på banan.

— Det här är en adrenalinkick de luxe!

— Vi brukar vara de sista som lämnar isen varje gång, skrattar Ann-Sofie när de två rullar ut på banan.

Ute på banan rullar nu ungdomar i A-traktorer, en nybörjare i vanlig bil på en nybörjarslinga och så bilar som testar gränserna, något som Ann-Sofie Kans och Ulrika Weabråten också kom att göra under de avslutande varven.