”Katzon” vill att konsten och idrotten ska finna varandra

Många i Mora har sett hennes tavlor och en hel del har ett eller flera av hennes verk hängandes på väggen hemma. Katarina “Katzon” Sakrisson har idag valt att ägna sig helhjärtat åt sina naivistiska målningar och hon skulle gärna se att konsten och idrottskulturen gick ihop. 

— De har inte mött varandra riktigt än. Än finns det en del att göra, säger konstnären. 

Katarina “Katzon” Sakrissons ateljé ligger intill rockklubben Lilla Helfvetet i Mora. I ateljén sitter hon och arbetar flitigt. Men det kan vara svårt för turister att hitta till lokalen om de inte kommer från trakten. Detta känns lite trist nu när Vasaloppet närmar sig.  

— Det är ju den här tiden på året när vi ska vänta in horden av köpstarka turister och skidåkare till Mora. Vi har haft ett galleri nere på stan förut, men vi har inga lokaler tomma nu. Så vi kunde inte vara någonstans. När vi haft ett galleri har det varit välbesökt – jättemycket folk som verkligen uppskattat det. 

På väggen i Katarinas ateljé hänger tavlor av skidåkare och ishockeyspelare. Hon säger att detta nog är två kulturinstanser som kan behöva samarbeta för att nå ut till allmänheten. 

— Konst, musik och idrott behöver gå lite mer hand i hand, kanske. Vi får hjälpas åt lite. De har inte mött varandra riktigt än. Än finns det en del att göra. Undra några år hade vi midnattskonsert under Nattvasan tillsammans med Svenska kyrkan. När åkarna kom i mål så kunde vi ta emot dem. Lite sådana evenemang tycker jag är trevligt. Det var mer förut, men nu förstår jag att Vasaloppet har fullt upp med sitt eget.

Katarinas måleri i all ära, men när det blir kallt kan hon inte stå nere i kylan för att visa upp de tavlor som är allra mest populära. 

— Ute kan jag inte ha mina akvareller eller akrylen. Däremot kan jag ha mina canvastryck ute. 

Mest blir det andra saker – såsom pussel – hon försöker visa upp för allmänheten i samband med Vasaloppet. 

— Visst är det ganska lukrativt just de här dagarna när det är Vasaloppet, så alternativet är att man står ute med ett lite trevligt marknadsstånd. Då har jag gjort pussel, vykort, kuddfodral och sådana grejer. 

Till synes är det som hon gör naivistiskt (“barnsligt”), vilket bidrar till ett eget uttryck. Hon har gått akvarell- och akrylkurser med alltifrån impressionistiska till kubistiska inslag. Fast det är en annan sak att placera sig i ett fack, påpekar hon. Katarina kör sitt eget race trots att hon aldrig tackar nej till inspiration från annat håll.  

Proportionerna i hennes tavlor är inte så noga, bara konsten lockar fram leenden och skratt. Det är det som driver henne. 

— Ja, det är nog viktigare att andra ska uppskatta det jag gör än att jag själv ska gilla det; även om jag gillar det jag gör. Så är det inom allt. Kolla bara på Björn Skifs och låten “Hooked on a Feeling”. Den står honom nog upp i halsen, men han fortsätter så länge publiken gillar det.

Därför kommer Katarina fortsätta tills hon stupar. Motiven är många och när kreativiteten flödar finns det ingen anledning att pensionera sig ens i hög ålder (så länge hon orkar rent fysiskt.) När tavlorna föreställer något lokalt så skapas också en stor efterfrågan. I och med detta går verksamheten runt rent ekonomiskt. 

Akvarellmålning blev hennes val av den enkla anledningen att det är utmanande. Färgen som hamnar på pappret stannar på pappret. 

— Nu gör jag mycket illustrationer. Jag har någon mer teknisk akvarell med mycket vatten och flöden. Sedan är det skakigt, man gör inte gärna om en miss i akvarell. Man kan experimentera till en viss gräns – sedan är den “död”. Det är där utmaningen ligger, till skillnad från akryl eller oljemålning. I det kan man måla över färgen hur många gånger som helst. 

Hon tar fram en tavla som hon är särskilt stolt över, föreställande Anders Zorn i full Vasaloppsmundering. 

— Se vad smal och stilig han är, vältränad. Födelseåret 1860 står där på nummerlappen. 

Hon tillägger: 

– Anders ja, han har varit med ett tag. Jag har målat honom naken också. Det ska vara lite rättvist när han målade kullorna så.

Tidigare höll Katarina “Katzon” Sakrisson på mycket med skådespeleri. Idag har hon nästan lämnat karaktärerna Maj Lundin och Josephine Goldfinger helt bakom sig.

— Det blir inte så mycket uppträdanden längre. Fast jag ska vara konferencier för Talangjakten och gör lite stand-up ibland. Tidigare kunde det bli mycket fester, men jag har tagit bort ganska mycket av det. För det är inte så kul att jobba själv. Nu är det detta (måleriet) som gäller. 

Karaktärerna Maj Lundin och Josephine Goldfinger är mest kända inom Dalarnas gränser. Josephine påminner förövrigt en del om artisten Sarah Dawn Finers karaktär Lynda Woodruff, som var med i samband med Eurovision Song Contest för några år sedan. 

— Med Josephines karaktär var jag först. Sedan har Maj Lundin varit med sedan 1997. Men alla har ju karaktärer som påminner om varandra. Jag saknar inte att gestalta mina, även om de eventuellt dyker upp i Älvdalen i slutet av april eller början på maj. Däremot åker jag inte på exempelvis bröllop med dem. Det är jag klar med. 

Men hon är fortfarande med på Tomteland och uppträder under Midvinterblot. 

— Det har jag gjort i 20 år nu. Sedan jobbade jag där förra sommaren, men det gör jag inte i år. Det blir för mycket. Det var kul men jättejobbigt. Då tappar jag bort det här med måleriet.

Intresset för skådespeleriet kom innan det hon fann i att måla. 

— Jag är uppväxt i skogarna mellan Särna och Idre. Som barn har man väldigt tråkigt och har man tråkigt måste man hitta på något att göra. Då blev det att jag sjöng och spexade. Drömmen var Hollywood. Grannpojkarna tyckte jag var tokig som sa så. Men jag var en teaterapa från början. 

När hon inte kunde utveckla den talangen blev det till att satsa på musiken, genom coverbandet Högvilt 1994. De höll igång i tolv år och reste runt i hela Sverige. 

Idag vill Katarina “Katzon” Sakrisson ha lugn och ro genom att arbeta i sin ateljé. Hon tar aldrig beställningar, utan låter de som gillar tavlorna köpa dem när de är klara. Hon hoppas folk fortsätter uppskatta de oproportionerliga motiven.  

— Hade jag jobbat för mycket med mått hade det blivit för mycket matematik. Jag måste tycka om det jag gör. Om det blir långa människor med korta ben, då får det vara så, säger konstnären.