Konstnären bakom Nystingarna

Centrala Leksand har sedan några år tillbaka fått tillökning i form av skulpturer. De bronsgjutna Nystingarna som är formgivna av May Lindholm från Siljansnäs.

— Jag har jobbat som skulptör sedan 1990 då jag tog min Master på konsthögskolan. Jag jobbar mest med lera och ibland gjuts det i brons när skulpturerna skall stå utomhus, berättar May.

May är inflyttad till Siljansnäs, men inte från någon grannkommun. Däremot från ett grannland, och det var i födelselandet som intresset för skapandet tog fart.

— Jag växte upp på ett jordbruk i Norge och där fanns det blålera i marken. Ända sedan jag var liten har intresset för lera funnits där. När jag sedan tog examen på det naturvetenskapliga gymnasieprogrammet skulle jag studera biokemi, men jag gav istället leran en chans. Sedan dess har det fortsatt på den vägen med olika konstutbildningar.

Mays skapelser går att bevittnas på olika ställen i Sverige, men här hemma i Leksand är det Nystingarna som dragit till sig störst uppmärksamhet. Men vad är då egentligen Nystingar?

— De är positiva och gör så gott de kan. De vill ingen illa helt enkelt. De är små tanter som strävar på. De representerar något som finns i alla människor, att man vill väl och gör så gott man kan.

Namnet trodde sig May ha myntat själv, men efter närmare undersökning visade det sig att faktiskt förekommit Nystingar långt bakåt i tiden. I gammal folktro var Nystingar namnet på troll som kom rullandes som garnnystan, därav namnet. Till skillnad från Mays skulpturer var dessa troll inte speciellt snälla.

— Jag har sett så många lärarkollegor, specialpedagoger, rektorer, med flera, som jobbat otroligt hårt men ändå hade kunnat göra lite mer. Därifrån kommer det här med att någonstans måste det räcka, alla gör så gott de kan och vill väl. Det var frustrationen över att kan man inte få duga som man är någon gång. Jag tror många kan känna igen sig i det.

Kan du känna igen dig själv i dina Nystingar?

— Jo självklart, det är så med konst, hur det än är hamnar det tillbaka på en själv till slut.

När May strosar runt på Noret och bevittnar sina verk kan hon komma på sig själv att tänka tillbaka på själva skapandet

— Man är i ett flyt när man gör varje skulptur, och när man sedan är klar går man vidare till nästa projekt. Men självklart, när man ser sina verk kan man minnas tillbaka till när man tillverkade dem, helt klart.

Invånarna i Leksand har verkligen tagit Nystingarna till sig och på vissa skulpturer sitter det virkade mössor eller halsdukar, något som inte bara värmer skulpturerna själva utan även May som trots sysselsättningen med skapandet i snart 30 år, inte har tröttnat.

— Det är aldrig tråkigt att åka till ateljén, det är så rätt och så roligt. Men samtidigt känner jag också att jag skulle vilja läsa in nya ämnen, allting verkar ju spännande! Men ska jag hinna med allt jag vill göra skulle jag behövt flera livstider, haha! Men i slutändan ångrar jag ingenting med att jag började intressera mig för leran i slutet på 80-talet, avslutar May Lindholm.