Tomatjäveln rullade av skärbrädan!
Älskar min barnmorska. Ringer till henne och hon frågar:
”Jaha, Sophia, vad kan jag göra för dig?”
”Alltså, förklimakteriet är ju fan ap… BAJS!” säger jag.
”Ja, det är det verkligen!” svarar min fantastiska barnmorska med eftertryck.
Inga större formaliteter eller krusiduller behövs. Hon förstår, hon vet.
Jag radar upp alla besvär som stångat sig in i mitt liv helt oanmälda och TOTALT utan samtycke sedan ett par år tillbaka och som nu har nått nivåer som inte går att kurera bort på egen hand längre: notan för naturtillskott för förklimakteriet (perimenopausen) är maxad, det oändliga antalet andningsövningar, lugna promenader, raska promenader, isande vindar genom öppet fönster nattetid, positiva affirmationer, stunder av ”egentid?”, perimenopausal-specifika träningspass och yogaövningar, mjukgörande krämer för torra slemhinnor både här och… där, löjligt många muggar med lugnande örtte, multivitamin/mineral för åldrande muskler och leder, bortskalande av allt onyttigt och osunt, fasta, timslånga stunder nattetid av faktaletande efter botemedel när man ändå inte kan sova för att svetten forsar och katastroftankarna likaså.
Hjärndimman och humörsvängningarna är nog ändå det värsta. Påverkar nästan varenda stund och orden man en gång hade är bara putsväck. De ligger där och lurar på tungspetsen. Helt vanliga, vardagliga ord.
”Har vi… öh, har vi såna där… öh, men för i he—e, röda grejer! TOMATER!?”
Jobbet blir påverkat, barnen blir påverkade, det sociala livet. Alla kläder sitter illa. För kroppen börjar plötsligt byta ut hullet på vissa delar och lägga det på andra delar och fyller på med extra vätska så att det blir ännu mer fluff som är i vägen. För att hormonerna går bananas!
Och så detta: Självömkan. Självtvivlet. Oron. Usch-och-fy-och-blä-känslan som tidigare gick att kicka all världens väg med en välriktad karatespark och ett stort leende. Nu går det ju knappt att lyfta benet för att sparka lite förstrött på en tallkotte. För då kan man få ryggskott, eller lite kiss i brallan. Helt oanmält det också.
”Du behöver kontakta Klimakteriemottagningen för att få hjälp med hormonerna, Sophia”, säger min kära barnmorska.
”Vadå, kan jag inte få komma till dig och så viftar du med en hormonspiral bara, som ett trollspö, så blir jag mig själv igen?” frågar jag med snyftdarr på rösten.
”Nej, du behöver träffa en läkare som kan skriva ut en passande hormonbehandling för dig.”
”Jaha… suck.”
”Nu är det ju tyvärr så att det är ganska lång väntetid, för det är många som är i din situation, som du nog förstår.”
”Ja, okej. Jag förstår.”
”Sen har du väl säkert sett det senaste på nyheterna om det hormonpreparat som används i de här behandlingarna? Att det inte går att få tag i. Att det är slut och att det inte finns någon prognos för när det kan komma nytt.”
Då blev jag tyst. Och ledsen. Och grät lite. Igen. För min egen skull och för alla andra kära, kämpande kvinnor i desperat behov av det här läkemedlet. Kvinnor som har det ännu tuffare än jag.
Vi har inte valt det här! Vi har inte skrivit under något hemligt avtal där villkoren är så här käpprätt orimligt åt fanders! Har vi inte haft tillräckligt med hormon-apbajs-helvete sedan vi fick vår första mens med smärtor, blödningar och PMS-besvär?
Varför ska då medelåldern bjuda på annat än lugn i sinnet, minskade egenkrav på vårt utseende och våra kroppar, mental balans, tid för själen, kanske lite härligt sexliv? Det vore väl ändå en bättre deal än ett förklimakterium som kan pågå i tio år, följt av själva klimakteriet, följt av ålderdom och så ja, slutstationen..? Orättvist. Väldans orättvist.
Det har absolut skett ett uppvaknande inom forskning, vård, politik och arbetsliv kring detta med perimenopausala och menopausala besvär och förståelsen är större nu än den någonsin varit för äldre generationers kvinnor.
Men det behövs ännu mer! Ordna läkemedel bums så att det räcker och blir över, för kategorin medelålders kvinnor med varierande hormonella åkommor är inte bara en tillfälligt uppdykande sådan. Vi vill inte må så här och ni runt oss vill inte se oss må så här och framför allt vill ni inte råka vara mottagaren när vi inte klarar av att visa oss från vårt bästa jag.
Vid de där stunderna som helt utan förvarning förvandlar oss till blixtrande ilskna bålgetingar fyllda med de fulaste svordomarna för att tomatjäveln vågade sig på att rulla AV skärbrädan!