Annons
Siljan News logo
Annons

”Jag testade att frågestrejka!

Dela:

I Sverige har vi, som du kanske redan känner till, något som kallas Språkrådet. Språkrådet sammanställer årliga listor på nya ord som av olika anledningar dykt upp på var och varannans läppar. Ett sådant ord som första gången dök upp i medierna år 2016 (gratistidningen Metro) var ”frågestrejka”. När jag läste vad det innebar, kände jag direkt igen mig. Fast jag visste inte att det var fler än jag som testat detta, eller att det var ett uttryck som var något slags ”motaktion” till ett fenomen som jag klurat på och helt ärligt känt mig frustrerad av lite då och då.

Citerat från Språkrådet så handlar frågestrejk om att: ”låta bli att ställa frågor därför att man vill bryta mönstret att kvinnor ställer frågor till och om män i högre utsträckning än vad män ställer frågor till och om kvinnor”. *

Enligt min erfarenhet kan det vara både kvinnor och män som gärna pratar på om sig och sitt under ett samtal och utan att ställa ens de fundamentala vettochetikettfrågorna. Men om det tydligen visat sig att det är övervägande män som inte ställer frågor till andra, må vara hänt. Nu hör jag direkt en hoper män ryta till, eller göra sig lustiga över något slags skev stereotypisk och gammalmodig bild av att kvinnor av naturen är mer nyfikna och skvallriga och att det skulle vara därför ”vi” ställer fler frågor. Så, då vet vi det. Då går vi vidare och ingen behöver känna sig kränkt. För det är inte det det handlar om, utan kan vi bara reflektera lite här en stund?

Annons

Hur går era olika samtal till? Exempelvis när ni stöter på en bekant på stan, eller möter en helt ny människa? Börjar du prata om dig själv i fullskalig monologversion utan att ens ha fått en fråga, eller visar du ett ödmjukt intresse för den du möter och ställer själv lite frågor för att öppna upp ett samtal? För mig finns det två sidor av Nyfikenhetens mynt: den ”fulare” varianten där man litegrann gottar sig i någon annans olycka, eller vill luska fram något som man faktiskt inte har ett skvatt med att göra, och sen den variant där nyfikenheten är av en sort som mer handlar om att lära känna, bry sig om, vilja lyssna.

Oavsett sammanhang så har jag tyvärr insett alltför många gånger i exempelvis nätdejtingvärlden att den senare varianten är på tok för sällsynt. Otaliga är de konversationer som jag har varit helt drivande i. Det vill säga, det blir till slut en regelrätt intervju från min sida! Ja, såklart att jag får personen i andra änden att känna sig som den mest intressanta och speciella människan som finns och ja, jag vill helt ärligt veta svaren på de frågor jag ställer eftersom JAG ÄR NYFIKEN PÅ PERSONEN OCH VILL LÄRA KÄNNA HONOM LITE INNAN VI EVENTUELLT SKA SES. MEN! Det skulle ju då vara liiite trevligt att få några frågor tillbaka också, så att jag vet om du överhuvudtaget är intresserad av att höra vem JAG är, eller om du bara glider omkring i din bubbla och just nu (kanske helt felaktigt!) bara framstår som totalt jäkla egenkär och ego?

När jag då hade stött på det här lite för många gånger, så testade jag att just frågestrejka för att se vad som hände. För att dra ett par exempel, så i det ena fallet tystnade killen fullständigt och en annan skrev: ”Fråga mig något mer!” Blev det någon dejt? Näpp! Kunde någon av dessa personer förstå varför jag inte ville träffas? Näpp. För de tyckte ju att ”samtalet” hade gått alldeles ypperligt… Själv var jag halvt utmattad av allt frågande och hade inga frågor kvar. Nu är jag kanske lite hård, tycker någon och ja, det är möjligt. Men jag är åtminstone artig.

Annons

Det här har jag nu inte enbart stött på i dejtingsvängen (och undantagen finns tack och lov). Men det som gör mig både frustrerad och trött är när man när ”samtalet” är över, står där med en konstig känsla i kroppen och tänker: Vänta nu, jag ställde alla frågor som hur mår du/hur mår familjen/hur går det på jobbet/gick det bra med det där jobbiga som du skulle göra etc. Men den andre ställde inte en enda fråga till mig.” Och det här är vi kommer till pudelns kärna i hela ”fenomenet” som jag högst personligen kallar det: Vart har det rena ”artighetsbemötandet” dragit iväg någonstans? Är det numer en exklusiv konstform som bara vissa får känna på? Finns jag bara till som ett par ständigt påslagna hörselorgan med den gigantiska intresseflaggan konstant hissad så spänd det bara är fysiskt möjligt uppe i flaggstångstoppen?? Vill den jag pratar, eller skriver med verkligen inte veta något om mig, så må det vara hänt. Men var artig för fan!! Ansträng dig en liten stund fastän du kanske inte bryr dig om mina svar, så kan vi säga tack och hej och gå åt varsitt håll efteråt. Så var det bra med det.

När jag har försökt mig på en analys så tänker jag att det ibland handlar om osäkerhet, eller att man vill hävda sig, eller att man faktiskt är lite egenkär, eller i andra fall där hen är så inne i sitt långa svar med många bisatser, fast det bara var en enkel fråga hen fick, att tiden bara rinner ut och hen inte hinner fråga lyssnaren det hen kanske borde… (Undertecknad tar på sig den där sista rakt av och ber ofta sin omgivning om ursäkt efteråt. Ni vet vilka ni är).

Som kommentar till ordet ”frågestrejka” har sammanställarna av nyordslistan (varav två är män och en är kvinna) skrivit: ”Så kvinnor, fortsätt frågestrejka. Och män, börja fråga kvinnor, men också andra män hur de har det i sina liv, hur deras relationer fungerar, vad de drömmer om för slags liv bortom stela och destruktiva normer”.

För mig handlar det mest bara om att vara artig. Det är inte svårt.

*http://spraktidningen.se/artiklar/2016/12/dags-att-fira-arets-nyord

Sophia Ek
Sophia Ek
    Dela:
    Annons
    Annons
    Annons