”Jag genomfors av en rent lustfylld och lite äventyrspirrande känsla”
Efter två veckors karantän och en känsla av att lägenheten måste ha krympt avsevärt på något underligt vis, tog jag mig en biltur. Målet var att bara åka omkring. Inga planer, ingen tid att passa, bara susa omkring och titta, insupa omgivningen, byta miljö, fördriva tiden. Jag tog ut en riktning och så brummade vi iväg, min gamla skruttiga silverfärgade springare och jag. Söndag, kall vind, lite mulet, men med en och annan skarp solglimt som pressade sig ner mellan molnen. På den timme jag var ute och for helt planlöst insåg jag att hade rullat igenom uppåt tio olika byar. Vissa byar har jag aldrig sett. Ändå är jag från Leksand och javisst, jag kände igen alla namn, men jag har liksom aldrig haft ärenden dit.
Jag genomfors av en rent lustfylld och lite äventyrspirrande känsla när jag åkte vidare och vidare, by efter by. Tog höger på måfå i en korsning, vänster i nästa. Skog, kurviga, böljande vägar, storslagen utsikt på vissa platser, glest mellan husen, bystugor, tätt mellan husen. Vissa byggnader var så trötta och sorgliga att de såg ut att kunna rasa ihop vid nästa vindpust, andra, bebodda hus, var skarpt faluröda med lysande vita knutar. Jag brydde mig inte om att räkna alla företagsnamn jag såg på skyltar och vimplar, kunde bara snabbt konstatera det jag någonstans redan vet: snacka om att entreprenörsandan, arbetslusten och kreativiteten genomsyrar denna lilla ort. Jag hann bli både stolt och i rådande, kritiska världsläge, nedslagen vid tanken på hur dessa kämpande småföretagare ska klara sig igenom den här pandemins ekonomiska trångmål.
När vägen till slut ledde mig ut på riksvägen kände jag det ungefär som i slutet av en tjock, spännande bok som man har varit fullständig uppslukad av och inte riktigt vill säga farväl till. Ack så trist det var att växla upp ända till femmans växel och gasa upp till 90 km/h när jag som högst hade puttrat fram i sisådär 40 km/h den senaste timmen. Allt för att hinna se och reflektera så mycket som möjligt. Så skönt att bara åka, låta tankarna fara fritt, andas. Det var visserligen ingenting som hindrade att jag fortsatte min lilla upptäcktsfärd på hemmaort, men hungern tog över och fick avgöra.
När jag senare svängde in för att tanka kom en äldre man fram – men höll lagom långt coronaavstånd – och frågade lite försynt om jag kunde peka ut riktningen till Gesunda. Det gjorde jag gladeligen och han pekade mot en kvinna i en bil och sa att frugan och han var ute på en dagstur för att få ett lite upplyftande tidsfördriv när de nu är tvungna att hålla den strikt rekommenderade sociala distans som gäller framförallt våra 70-plussare (och även övriga riskgrupper givetvis).
Jag, redan ordentligt uppfylld av min egen just avslutade bilutflykt, hejade på lite extra och sa att det ju är en jättebra idé och att man får göra det man kan och att det är ju ett härligt väder för en dagstur med bil! Han kanske trodde att jag var lite hög på något och ja, det var jag ju nästan. Hög på att färdas genom vackra byar som jag aldrig tidigare tagit mig tid att upptäcka. Upprymd så till den grad att jag direkt när jag kom hem började planera för ännu en oplanerad bilåkarupptäcktsfärd. De ligger där och väntar.
Alla byar runt Siljan. Snart kommer jag…