Tillbaka i ett sensommarstockholm och morgonpromenaden slår mig med varma vindar i en stad som fortfarande andas ett lite lugnare tempo. Jag slås inte bara av vindarna som gör mig gott på turen, jag går i rask takt runt holmen jag bor på och slås också av hur många män jag möter som är ute och flanerar med vagnar. Ja inte en cykelvagn eller någon husvagn utan pappor med barnvagn. Heja Papporna. Visst har jag mött dessa förut men i denna utsträckning hör inte till vanligheterna och jag blir glad.
Det är pappor i par som strosar sakta och pratar, det är den sportiga pappan med den utrustade fartvagnen som är fullt kittad med de senaste materiella prylarna man bör ha för sin löptur med bebis. Det är den ensamma pappan som går med mobilen i handen och en icke rak linje framåt och det är pappan som pratar med sin bebis ständigt och av orden att säga kommunicerar de enväga. Promenaden är ca 60 min och jag skojar inte när jag säger att jag faktiskt räknade och mötte 26 stycken pappa-ekipage under dessa minuter. Det är ju bara så bra och vissa kan säkert tycka att jag inte borde reagera utan att detta ju skulle vara en självklarhet. Jo så kan det vara men jag reagerade och jag blev glad av det jag såg.
Jag ser ju även mammor med barnvagn även om det denna morgon var papporna som dominerade. Jag har vänner i andra länder, där finns det inte på kartan att en pappa skulle gå ut och gå med sin bebis i vagn än mindre att de skulle göra det med sin polare som också har en bebis. Att vara pappaledig är ingen självklarhet i flera länder runtomkring oss.
I de bekantskapskretsar som jag har i dessa andra länder, där är pappan ledig i högst någon dag vid födseln och sen börjar mamman jobba efter några månader och bebisen skolas in på dagis eller hos mormor eller farmor. Det är så man gör, så man måste göra för man behöver jobba och tjäna pengarna så att man kan leva och betala för sig i det liv och land man har valt att leva i. Man väljer ju också att sätta barn till världen.
Jag har inga egna barn ännu men jag har massor med småkompisar runtomkring mig och det gör lite ont i magen att tänka på att bebisar inte ska få kunna ha närheten av sina föräldrar under sina första år. Med det sagt och med min reflektion till alla pappor och mammor som jag möter med bebisar och barn. Tid och närvaron. Kan tyckas kaxigt att jag nu ska säga något om detta som inte har egna barn men det tänker jag göra.
På den tidigare nämnda promenaden så mötte jag som sagt 26st pappor, hur många av dessa tror du gick med fokuseringen i sin mobiltelefon? Du kanske gissar på hälften, 13st och det hade nog jag kanske också gjort för att tycka att det är för mycket men ändå relevant. Barnet sover ju kanske ändå och då spelar det ingen roll. Av dessa 26st pappor så hade 19st ansiktet klistrat mot en liten skärm som befann sig i handen. Vissa barn var vakna och andra sov. Detta är inget unikt för just papporna, mammor gör samma sak.
Jag tvekar på att tro att det är gps och karta man måste kika på för att hitta rätt väg framåt. Situationen är heller inte unik för små barn, för barnen som är större och inte behöver vagn, där de cyklar eller går eller åker på någon rullande sak. De föräldrar som är med och bredvid här ser jag gör samma sak. Alltför ofta fokus i mobilen istället för att vara närvarande hos de små. Med det inte sagt att jag i min reflektion har något rätt eller fel eller säger att man inte får kolla i mobilen ibland men mina tankar hoppar tillbaka till mina bekanta föräldravänner i andra länder som måste börja jobba tidigt och inte kan ge sin tid lika mycket till de som kan vara föräldralediga och har mer tid med de små, kanske är de mer närvarande när de väl ses?
Frågan som jag tycker är intressant i sammanhanget och som tål att tänkas på är frågan till oss vuxna, både dig och mig vare sig du är förälder nu eller vill bli det eller bara är vuxen med barn i din närvaro: Är det tiden vi spenderar med våra barn eller är det närvaron i den tiden vi spenderar med de små som kan tänkas vara viktig och givande?
Jag har massa fler följdfrågor och tankar kring detta men de ska jag inte lyfta idag. Nu ska jag ut och njuta av häng med mina småkompisar och jag ska lämna mobilen hemma för jag vet inte vad som kan vara viktigare än att jag ger av min tid och närvaro till de jag umgås med just här och nu.
Hej och ha det bäst!
