Har prinsessan några mysbyxor?

Sveriges kronprinsessa Victoria fyllde år i måndags. Då började jag tänka på när hon stod i sin blå klänning som artonåring och höll tal om vad det för hennes del innebar att bli myndig och det ökade personliga ansvar som hon som tronföljare nu skulle ta sig an. Att dela de officiella uppgifterna med pappa kungen i hans arbete.

Kronprinsessan och jag är födda samma år. Jag är några månader äldre. Så jag hade efter julen 1994 också en smula reflekterat över vad min artonårsdag skulle innebära. Fest så klart!

Äntligen skulle jag utan problem komma in på krogen och beställa drinkar! Äntligen skulle jag bli vuxen i lagens mening och dra långt från den här hålan där alla bara var antigen elaka, töntiga eller tråkiga. Den här hålan där det inte fanns ett smack för ungdomar att göra annat än att vänta på sommaren och att snygga turister skulle ramla in på löpande band och det blev lite mer drag.

Äntligen skulle jag även få ta körkort och rösta i valen! Äh, det där sista brydde jag mig inte alls så mycket om faktiskt. Vägrade länge att gå på linjen att ”man måste ha körkort!” och politik var ungefär det jag minst brydde mig om i livet. Det var det där med fest och frihet som smällde högst om jag ska vara ärlig.

Så hur gick Vickans tankar? Egentligen? Ville inte hon också bara: ”Men vaf… alltså måste jag ta över efter pappa? Jag vill ju bara ha kul på krogen med mina vänner och hångla på dansgolvet och känna att jag får bestämma över mitt eget liv!”

En del av mig vill nog ändå tro att hon inuti ibland känner att det blir för mycket. För stort. Överväldigande. På tok för inrutat och förutbestämt. ”Ska det vara så här?”

Tänk bara som i måndags. Hon fyllde fyrtioåtta år. (Shit, vi är verkligen medelålders nu, jag och sessan.) Hon måste alltså den fjortonde juli för snart femtionde gången stå där i nationens centrum. Ännu en gång stå redo att ta emot gratulationer och jubel och flaggviftningar. Bära (säkert en helt obekväm och skavande) folkdräkt med hätta på huvudet och stråla mot kameror och applådera när artisterna spelar och showar på hennes födelsedag.

Som fyrtioåttaårig kvinna har hon säkert som jag nu fått hemska besvär av förklimakteriet. Nattliga svettningar, minimalt med sömn, tårar i kubik, hjärndimma, humörsvängningar och ångest, omfördelning av kroppsfett, knastrigt hår och lågt självförtroende toppat med stort självtvivel.

Hon kanske faktiskt satt där i en liten skakande hög i badrummet innan det var dags att lägga an det där leendet. Hon kanske satt och drog många djupa andetag för att uppbringa så pass mycket påklistrad självkänsla att hon kunde klara av att stå i rampljuset under alla dessa timmar.

Finns det inte någon liten klausul i successionsordningen om PMS eller klimakteriebesvär som kvinnliga tronföljare kan åberopa med höjd näve när allt bara känns för jobbigt? Skulle inte tro det. Tyvärr. Det borde finnas.

Så även om vår kronprinsessa faktiskt inte avslutade sitt födelsedagsfirande så som jag själv skulle, så målar jag upp ett scenario å hennes vägnar.

Varsågod, Vickan, här har du ett par sköna, luftiga mysbyxor, en mjuk och lika luftig tröja där du kan låta ömma bröst vila helt fria från någon BH. Du får även en skön fåtölj att sjunka ner i med tillhörande pall för dina trötta och lite svullna fötter, en stor skål med chips, choklad enligt ditt personliga önskemål och ett glas kallt rosévin.

Jag låter ett fönster stå öppet så att en sval bris kan kittla ditt ansikte. Sedan ber jag alla att lämna dig i fred tills du själv ber om sällskap. Vill du se något gött tramsigt och roligt på Netflix? Jag fixar!

Därtill vill jag ge dig en kram, säga att du är en fantastisk människa som orkar vara så mycket i offentlighetens ljus, att du är vacker och klok och alltid ska komma ihåg det. Även när du bara ser ett gammalt fult och elakt troll i spegeln.

Avslutningsvis önskar jag dig en god natts sammanhängande sömn. Grattis på födelsedagen!