Eftertanke efterlyses

Vad arg du är! Hur har vi kunnat skapa ett samhällsklimat där gemene man alltid verkar gå raketsnabbt på bollen när det handlar om att kritisera och spy galla? Att man ofta tiger still när det handlar om framgång, glädjebesked, positivitet, eller när allt rullar på utan grus i maskineriet, men att man uttalar sig snabbt och hårt som attan när något rör negativitet? Är det något fundamentalt mellanmänskligt där det mest handlar om att ta ställning emot något än för något? Förstå mig rätt, det är alltid bra att stå upp för sådant man tror på. Eller slå näven i bordet vid orättvisor som påverkar samhället. Självklart. Men vad hände med den slags källkritik som någonstans ändå bör baseras på insikt, förståelse för att det alltid finns (minst) två sidor av ett mynt? Extremt sällan är saker antingen svart eller vitt. Det finns otaliga gråskalor däremellan.

Extra tydligt blir det när det är så kallade behjärtansvärda händelser i människors liv som lyfts i exempelvis media. Självklart är de flesta av oss känslovarelser. Beskriver någon en personlig utsatthet, så är det så lätt för oss som har förmågan till empati att direkt åka med längs den förtvivlades traumaspår. Och färdas i samma riktning. Inte vill man ju ifrågasätta någons upplevelse eller uppfattning om vad som uppenbarligen har skapat ett trauma, en orättvisa, ett övergrepp. Så klart är det så.

Men jag vill bara uppmana till att emellanåt ta ett litet extra andetag, en liten dos eftertanke innan man skriver sina inlägg och kommentarer i ren affekt som ett sympatiskt svar på något som beskrivs i dramatiska, hjärtskärande ordalag. Det handlar inte om att förminska eller förringa en personlig berättelse. Men elda inte heller på utan att ha mer att gå på än en enda individs sida av saken.

Kan vi alla i det sammanhanget ändå försöka utgå ifrån att exempelvis personalen vid myndigheter, kommuner, socialtjänster eller vårdinstanser aldrig anställdes för att göra ont utan för att göra gott? De flesta av oss är väl trots allt inga konspirationsteoretiker, eller? Vi lever i ett land där demokratiska principer och regler är grundvalar i samhället. Sedan finns det alltid maktmissbruk, svågerpolitik, girighet, egoism som befläckar demokratin.

Men det är ju för att vi är människor. I det stora hela vill jag ändå tro att majoriteten som traskar runt här inte myser gott när de mest sårbara knäcks, när någon far illa, eller medvetet gör upp planer för att rycka undan mattan för sina medmänniskor.

Det finns knappast några jobbannonser som formuleras: ”Vill du jobba med människor och göra allt du kan för att underminera, förstöra, missbruka förtroenden och skada? Välkommen till oss!” Nej, personal som jobbar med människor har väl ändå främst valt det yrket för att de tycker om människor och vill hjälpa människor? Att det sedan sker missförstånd, misstag, missbedömningar – ja, det är människor som arbetar med människor. Det är oundvikligt. Sedan behöver man givetvis jobba hårt för att undvika missförstånd, misstag, missbedömningar. Oerhört viktigt!

Men då har man i den bästa av världar en dialog. En god dialog och lyfter fram vad som inte funkar. Så att det kan bli bättre. Utan hot, hat, personangrepp, på tok för snäv journalistisk vinkel och allmänt skral eftertanke inom både media och dess sociala dito.

Kan vi inte bara slå fast att de allra flesta vill hjälpa, finnas till, känna in, ställa upp, bemöta utifrån de bästa intentioner. Men om det ständigt målas upp en bild av att det mesta är hemskt, elakt, fult, beräknande, skadligt så har vi snart ett samhälle där inte en kotte kommer att be om hjälp. Eller ens våga ge sig ut bland andra människor, utan sitter där vid sin skärm och läser uppseendeväckande och onyanserade berättelser, och skriver ilskna inlägg. Då är vi verkligt illa ute.